Vipps, så vart det kväll igen, känns som om dagen bara har sprungit iväg för mig.
Har knappt något minne av vad jag har haft för mig alls, usch, gillar inte när det blir så.
Känns som om min hjärna är full utav mos. Misstänker att det är dom nya medicinerna som gör mig en smula dement, får väl ringa farbror doktorn imorgon.
Han blir lika glad varje gång jag ringer, för han vet precis vad samtalet gäller, att medicinerna inte har någon effekt alls. Vet ärligt inte hur mycket olika mediciner jag har provat, känns som om jag har testat varenda pix som existerar, men utan något lyckat resultat.
Börjar nästan undra lite hur mina stackars levervärden ser ut, alla piller måste ha haft påverkan på levern, vore ju märkligt annars. Men men, det jag inte vet om, lider jag inte av.
Har nog med probs, och vetskapen om en nedsatt leverfunktion är det sista jag behöver just nu.
Nej, det är bara att ha tillit till att läkarna lyckas hitta någonting som hjälper mig, någon gång så lär det väl dyka upp något som fungerar. Tills dess äre väl bara att stå ut, flina och verka glad.
Nu skall jag sätta mig och glo lite på film, i brist på något mer vettigt att göra.
På återseende!
söndag 31 januari 2010
Söndags-fix, färdigt.
Städningen är nu färdig, fan så skönt. Känner mig redigt nöjd med mig själv, haha.
Längesedan jag torkade av golven, och det vart behövligt.
Nu blir det en lång sväng i skogen med jycken, både han och jag behöver komma ut lite.
Vovven är på gott humör idag, yeay! :)Söndags-fix.
Idag står det städning på schemat, inte speciellt roande, men det måste väl ändå göras.
Ser ut som tredje världskriget här, speciellt i sovrummet, kläder överallt.
Känns en smula träligt att städa på en söndag, men det är la lika bra det, så har man det gjort.
Har ju ändå ingenting annat för mig ändå så.
Efter städningen så ska jag pallra mig iväg ner till affären, är aldrig så mycket folk där en söndag så lika bra att få det överstökat också.
Fan så produktiv man framstår när man läser det här, haha.
Inte illa för att vara jag.
På återseende!
Ser ut som tredje världskriget här, speciellt i sovrummet, kläder överallt.
Känns en smula träligt att städa på en söndag, men det är la lika bra det, så har man det gjort.
Har ju ändå ingenting annat för mig ändå så.
Efter städningen så ska jag pallra mig iväg ner till affären, är aldrig så mycket folk där en söndag så lika bra att få det överstökat också.
Fan så produktiv man framstår när man läser det här, haha.
Inte illa för att vara jag.
På återseende!
lördag 30 januari 2010
Köksdoningar en lördagskväll.
Sitter och väntar på att degen skall jäsa nu.
Tänka sig.. fröken Eriksson bakar en lördagskväll, haha.
Satsar järnet på att samla vuxenpoäng, och fan så bra det går.
Försöker mig på att baka saffransbullar, och det ser ljust ut än så länge.
Svåraste momentet är ju när man ska göra själva bullarna tycker jag.
Har lite svårt för att rulla degen, som nog min kära vän märkte sist, för hon stod jämte
och gormade: " RULLA, inte trycka utan RULLA". Haha, snacka om pedagogiskt.
Men med de orden ekandes i huvudet så skall det nog gå vägen att rulla ut degen idag,
i annat fall får jag la tvinga hit fröken E så hon får göra det åt mig.
På återseende!
Tänka sig.. fröken Eriksson bakar en lördagskväll, haha.
Satsar järnet på att samla vuxenpoäng, och fan så bra det går.
Försöker mig på att baka saffransbullar, och det ser ljust ut än så länge.
Svåraste momentet är ju när man ska göra själva bullarna tycker jag.
Har lite svårt för att rulla degen, som nog min kära vän märkte sist, för hon stod jämte
och gormade: " RULLA, inte trycka utan RULLA". Haha, snacka om pedagogiskt.
Men med de orden ekandes i huvudet så skall det nog gå vägen att rulla ut degen idag,
i annat fall får jag la tvinga hit fröken E så hon får göra det åt mig.
På återseende!
Att leva i begränsningarnas hemska värld.
Sitter och spanar på lite gamla foton, bland annat ifrån tiden i Småland.
Inte för att jag längtar tillbaks ner dit, men ack så mycket minnen, både bra och mindre bra.
Det absolut bästa minnet som har med tiden i småland att göra är nog när jag tog körkortet, efter mycket om och men så fick jag det tillslut. Har aldrig förut känt mig så nöjd med mig själv, och tänka sig, jag har kvar det än idag.
Skulle ge i princip vad som helst för att få känna mig såpass nöjd med mig själv igen.
Just nu så kan man ju inte påstå att jag åstakommer speciellt mycket, vilket är rättså träligt.
Alla andra ifrån exempelvis min klass i nian har redan hunnit göra massor utav sina liv, medans jag står på ett ställe och trampar.
Kanske inte skall döma mig själv så hårt, dom har ju inte samma bakgrund som mig,
samma problematik eller samma funktionshinder.
Men jag är trött på att leva mitt liv begränsat, finns ingenting mer frustrerande än att höra att man inte klarar ut en del saker bara för man har ett eller flera funktionshinder.
Jag vill också bli något, jag vill inte leva i begränsingarnas-land nå mera.
När jag vart liten så vart min allra högsta dröm att bli ambulanssjukvårdare, tro't eller ej.
Men den drömmen sprack, i samma stund som min problematik började framträda.
Att leva med det bagage som jag gör är sannerligen inte en dans på rosor,
men det är som min bästa vän säger: " Hade du inte haft det bagage du har, så hade du inte varit du." Och det har hon faktiskt rätt i, jag är den jag är.
En dag, så skall jag visa världen att även jag kan åstakomma någonting.
Stort eller litet spelar ingen roll, huvudsaken är att det är någonting.
Inte för att jag längtar tillbaks ner dit, men ack så mycket minnen, både bra och mindre bra.
Det absolut bästa minnet som har med tiden i småland att göra är nog när jag tog körkortet, efter mycket om och men så fick jag det tillslut. Har aldrig förut känt mig så nöjd med mig själv, och tänka sig, jag har kvar det än idag.
Skulle ge i princip vad som helst för att få känna mig såpass nöjd med mig själv igen.
Just nu så kan man ju inte påstå att jag åstakommer speciellt mycket, vilket är rättså träligt.
Alla andra ifrån exempelvis min klass i nian har redan hunnit göra massor utav sina liv, medans jag står på ett ställe och trampar.
Kanske inte skall döma mig själv så hårt, dom har ju inte samma bakgrund som mig,
samma problematik eller samma funktionshinder.
Men jag är trött på att leva mitt liv begränsat, finns ingenting mer frustrerande än att höra att man inte klarar ut en del saker bara för man har ett eller flera funktionshinder.
Jag vill också bli något, jag vill inte leva i begränsingarnas-land nå mera.
När jag vart liten så vart min allra högsta dröm att bli ambulanssjukvårdare, tro't eller ej.
Men den drömmen sprack, i samma stund som min problematik började framträda.
Att leva med det bagage som jag gör är sannerligen inte en dans på rosor,
men det är som min bästa vän säger: " Hade du inte haft det bagage du har, så hade du inte varit du." Och det har hon faktiskt rätt i, jag är den jag är.
En dag, så skall jag visa världen att även jag kan åstakomma någonting.
Stort eller litet spelar ingen roll, huvudsaken är att det är någonting.
Kyla, kyla och åter kyla.
Minusgrader, usch och fy säger jag bara. Jag och vovven vart ute och promenerade en lång runda i skogen förut, herre min gud så kallt, kändes som om ansiktet skulle frysa till is och falla av.
Inget vidare, undra när det skall vända och bli varmt och skönt igen. Snön har jag ingenting emot, men den råa, bistra kylan klarar jag mig allt utan. Vill ha sommar, värme och sol.
Vill kunna vara ute och promenera i skogen utan att behöva klä på sig halva garderoben för att man inte ska vara helt blå när man kommer in igen.
Men snart så är nog förhoppningsvis vår åtminstone.
Nu ska det lagas lunch, potatismos & ungsstekt falukorv står på menyn.
På återseende!
Inget vidare, undra när det skall vända och bli varmt och skönt igen. Snön har jag ingenting emot, men den råa, bistra kylan klarar jag mig allt utan. Vill ha sommar, värme och sol.
Vill kunna vara ute och promenera i skogen utan att behöva klä på sig halva garderoben för att man inte ska vara helt blå när man kommer in igen.
Men snart så är nog förhoppningsvis vår åtminstone.
Nu ska det lagas lunch, potatismos & ungsstekt falukorv står på menyn.
På återseende!
fredag 29 januari 2010
Ny blogg, igen!
Ny blogg då, tröttnade på blogg.se. Det enda den sidan gör är att krångla, krångla och åter krångla.
Får la se hur bloggandet går framöver, den som lever får se...
Nu ska jag bege mig ut i snön och kylan och rasta vovven, han gör anspråk på att få gå ut och busa lite i snön för fullt här.
På återseende!
Får la se hur bloggandet går framöver, den som lever får se...
Nu ska jag bege mig ut i snön och kylan och rasta vovven, han gör anspråk på att få gå ut och busa lite i snön för fullt här.
På återseende!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
