Att leva i begränsningarnas hemska värld.

Sitter och spanar på lite gamla foton, bland annat ifrån tiden i Småland.
Inte för att jag längtar tillbaks ner dit, men ack så mycket minnen, både bra och mindre bra.

Det absolut bästa minnet som har med tiden i småland att göra är nog när jag tog körkortet, efter mycket om och men så fick jag det tillslut. Har aldrig förut känt mig så nöjd med mig själv, och tänka sig, jag har kvar det än idag.

Skulle ge i princip vad som helst för att få känna mig såpass nöjd med mig själv igen.
Just nu så kan man ju inte påstå att jag åstakommer speciellt mycket, vilket är rättså träligt.
Alla andra ifrån exempelvis min klass i nian har redan hunnit göra massor utav sina liv, medans jag står på ett ställe och trampar.
Kanske inte skall döma mig själv så hårt, dom har ju inte samma bakgrund som mig,
samma problematik eller samma funktionshinder.
Men jag är trött på att leva mitt liv begränsat, finns ingenting mer frustrerande än att höra att man inte klarar ut en del saker bara för man har ett eller flera funktionshinder.
Jag vill också bli något, jag vill inte leva i begränsingarnas-land nå mera.

När jag vart liten så vart min allra högsta dröm att bli ambulanssjukvårdare, tro't eller ej.
Men den drömmen sprack, i samma stund som min problematik började framträda.
Att leva med det bagage som jag gör är sannerligen inte en dans på rosor,
men det är som min bästa vän säger: " Hade du inte haft det bagage du har, så hade du inte varit du." Och det har hon faktiskt rätt i, jag är den jag är.



En dag, så skall jag visa världen att även jag kan åstakomma någonting.
Stort eller litet spelar ingen roll, huvudsaken är att det är någonting.