Kvälls-bitterheten slår till.

Sällskaps-ölade lite med pumpen & grannen förut,
i brist på bättre sysselsättning.
Det diskuterades allt ifrån svart/vita tv-apparater till finska tsarer,
väldigt intelligenta & brighta samtal.
Men ska det va så ska det, så äre helt enkelt.
Slapp tänka på min tillvaro och alla probs för en stund iaf,
alltid något.


Nu sitter jag här som ett tänt lyse i väntan på morgondagen,
hoppas timmarna går kvickt.
Känner att jag inte redigt pallar med verkligheten just nu,
överhuvudtaget.
Vill bara fly den, vilket också gjorts genom vätskeintaget.
Men likt förbannat så kommer tankarna fram ändå.

Det är ungefär som om man inte får lov till att må väl & känna sig tillfreds med livet.
Man skall bara stappla runt igenom livet som en zombie,
levande död.
Med en insida som är totalt söndertrasad,
och en utsida som ser mer & mer bedrövlig ut.

Vad ska man göra när allt rasar?
Inte fan går det att bygga upp det,
det är försent för det nu.
Såren i hjärtat är rotade, för evigt.
Att leva på ett hopp som ej längre existerar går knappast heller.
Så vad tusan återstår?!

Inget direkt nå klokt eller vist inlägg,
men allting känns omöjligt just nu.


Nån jävel har slängt in pinnar i livets kugghjul!