Måndag.

Om mindre än 24 timmar så är dom här,
går som på nålar och bara väntar & längtar.
Men bara för det så kommer väl tiden rulla på i ultrarapid idag,
den vanliga turen som fröken Eriksson har.
Men huvudsaken är att dom kommer,
det är det som jag får leva för för stunden.


Idag så har hjärtat hållit låda värre än vanligt,
jag begriper det inte alltså.
Kvittar hur jäkla lugnt man än tar det så ska det banka och leva rövare.
Stört, vart ordet!


Har funderat lite omkring allting och konstaterat följande:
det måste vara mig felet ligger på,
eftersom hela världen går antingen och dör eller så drar dom sin kos.
Det måste vara jag som är problemet.

Jag har nått den punkten i livet där det är dags att inse,
att inse att jag förmodligen aldrig blir redigt redig igen,
att inse att jag förmodligen alltid kommer att bära ett stort hål inom mig
efter alla människor som har lämnat världen & mig.

Det sunda förnuftet säger mig att det är dags att komma till acceptans,
men varför är det såpass svårt?!
Varför lyder inte hjärtat eller hjärnan?!
Ingenting är rationellt längre,
lever jag i en annan dimension eller är jag bara så slut?!

Det är frågorna som rullar i skallen just nu,
kommer förmodligen aldrig att få ett redigt svar, men..


Svårigheter att styra fötterna dit hjärtat vill!