Hopplöshetens afton.

Måendet denna kväll,
är knasat som fan.
Känner av ångest,
sorg & ilska.
& som vanligt,
inga mediciner som hjälper emot de
finnes här hemma.
Typical...

Tänker mycket på Daniel,
vene varför just idag, men känslan av att han sedan
3 år är borta sköljer över mig,
som om de hände igår.
Fastän jag så väl vet att han är död sedan länge.
Saknaden är enorm,
vene vart jag redigt ska ta vägen mä mina känslor.
Det är inte bara Daniels död som spökar,
utan även en förlust av en bästa vän,
en likasinnad kämpe.
& att en del av mina vänner,
absolut inte vill leva mera.
Det är betungande,
verkligen nå extremt.
Försöker mä alla de övningar psykologen gett mig,
men inget av de,
ger nå vidare resultat.
Känner mest för att kasta in handduken,
men de kan jag inte heller.
Svårt näre är såhär,
som att leva i "Twillight Zone" ungefär,
där ned är upp & vice versa.

Allt vart på ett vis bättre förr,
när man pundade,
för då löste den vita linan allt,
men jag är inte den personen längre,
tack & lov.
Nu är jag en drogfri hopplös själ,
som inte får ro,
eller nå grepp om situationerna.
Well, livet är la en bergochdalbana,
men vart händer näre inte är skoj att åka mera?

Då står man här,
mä arslet bak,
precis som jag gör nu.
Hade de funnits en gud,
vore de inte såhär.
Jag har tappat tron,
totalt.

Peace out!