Kvällningen har anlänt.

Nu äre kväll, snart natt.
Ligger som på nålar nu när mörkret lagt sig,
konstiga ljud låter i huset & utanför.
Är nojjig som fan,
rädd tom för mig själv,
i spegeln alltså.
Vad som helst sku få mig hoppa tre meter upp ur sängen,
förstår mig inte på psyket.
Mitt psyke menar jag då,
ena dagen känner man sig wohoo,
& andra dagar, vill man bara spy på allt.
Förstår inte varför jag måste hela tiden brottas mä hjärnspöken,
medans andra glassar sig igenom detta helvete som kallas livet.
Det finns överhuvudtaget ingenting som kallas rättvisa.
Börjar tro,
att för en del familjer,
är olycka förutbestämt.
Eftersom de mesta shitten alltid drabbar samma folk,
det kan överhuvudtaget inte vara enbart en slump.


Ska försöka tagga ned,
kolla tv:n & försöka ta mig igenom natten,
trots allt...


Ciao!