.

Det kvittar egentligen hurpass långt iväg man flyttar,
ändå så kommer skiten man vart med om och biter en i arlset.
Det går aldrig någonsin att fly ifrån sina probs, man kan blunda men när man öppnar ögonen igen så är dom där, mitt framför näsan på en likt förbannat.
Att gömma sig bakom en uppmålad fasad som verkar tipptopp är ingen idé alls,
till slut så rasar den "vackra" fasaden ihop, och då står man där,
med vredeskänslor som bara rinner över en.


Man får förlita sig på hoppet om att allting kommer ordna sig,
det är ju trots allt hoppet som är det sista som lämnar en.
Folk kan sabba mina drömmar, rasera mitt liv, ta ifrån mig precis allting jag äger och älskar,
men ingen kan någonsin ta ifrån mig hoppet.
Det är hoppet som hållt mig vid liv, det är hoppet som driver mig framåt.
En dag, på nå vis, så blir det jag hoppas på verklighet, och rättvisa skipas!