Ångest.

Kväll, mörker, regn, ångest, tårar, hat, visst låter det "underbart"?
Begriper mig inte redigt på livet,
man kämpar och kämpar men det verkar ändå inte vända till det bättre.
Så fort man känner sig någorlunda bra eller känner sig lite glad,
så kommer nå skit och drar ned en på botten igen.
Livet är verkligen ett mysterium,
en gåta som det inte finns något som helst svar på.

Finns så mycket tankar i mitt huvud just nu,
tankar på förr, funderingar på hur mitt liv egentligen borde ha sett ut.
För inte kan det vara menat att det skulle bli såhär?
Undra hur mitt liv hade sett ut om jag hade haft andra förutsättningar,
vad hade jag varit utan min sjukdom?
Det är tankar och frågor som jag förmodligen aldrig kommer få svar på.
För vem skall svara mig, det finns ingen som har den kunskapen.

Folk säger att jag inte är mina diagnoser,
men egentligen, det är dom som gör så att jag agerar så som jag gör.
Det är dom som ger mig ångesten,
det är dom som ger mig huvudbry över allt och inget.
Mina probs styr mitt liv,
även fast jag egentligen inte vill att dom skall göra det,
men dom gör det i alla fall.
Dom har grepp om mig, mitt liv.
Ett järngrepp, som inte går att komma ur,
Hjälper varken med piller eller terapi,
visst dom två grejerna hjälper till,
men jag kommer aldrig bli fri,
aldrig någonsin.
Jag tror att jag börjar komma till acceptans,
jag förstår att saker och ting är som det är,
och att hur mycket man än önskar, ber och hoppas,
så kan ingenting ändra på det som redan skett.

Allt jag egentligen kan göra nu är att göra det bästa åt situationen,
jag kan kämpa, jag har kanske styrkan.
Men orken, vart befinner den sig någonstans?
Den gömmer sig någonstans långt inom mig,
den kryper fram lite då och då.
Men för det mesta så är jag orkeslös,
helt slut.
I 23 år så har jag kämpat, för livet,
för min familj och för dom som jag bryr mig om.

Vart håller alla dom som är beredda att kämpa för mig hus någonstans?
Man kan inte knalla igenom livet och kämpa alldeles ensam,
det går bara inte.