En september-morgon.

Morgon, och hur mycket har jag egentligen lyckats att sova inatt?!
Knappt någonting alls, fail.
Har legat och vridit och vänt på mig, inte nå kul för fem jävla öre.
Mycket händer, mycket sker.
Allting är precis upp och ner, ingenting är som det borde vara.
Och till råga på allt så är hösten här på allvar, kyla, blåst och annat helvete.
Ibland så undrar man om det verkligen är såhär livet skall vara,
om tillvaron verkligen inte ska vända.
Shit, man blir ju fullkomligt galen utav alla tankar till slut,
fan vart skönt det skulle vara om man kunde stänga av tankeverksamheten
och bara rulla på, utan någon aning om någonting.
Det hade vart nå, faktiskt.


Idag så ska jag kanske bege mig in till stan,
får se lite senare hur jag känner mig.
Annars får jag sitta hemma, eremit-style, i vanlig ordning.

Känner för att göra nå, nå utöver det vanliga.
Men frågan är vad fan då, och med vem?!

Jävlar, nu ser det såhär härligt negativt skrivet ut igen.
Jo, jag kanske är en pessimist, jag tror det faktiskt.
Men det är väl bara sådan jag är, sådan jag har blivit.
Inte mycket att göra åt.


Nu blire ut med Rexx i höst-kylan,
funderar på att dra på mig vinterdojjerna,
så fötterna slipper kännas som två isbitar.


Tjipphejs!