Jag trillade dit en gång för en massa år sedan, vänligen hjälp mig upp?!

Narkotikaklassade preparat,
är ungefär det största som har hänt här på jorden skulle jag tro.
I början, man mår finfint.
Bara att poppa ett pix och vipps, ångesten är borta,
yrseln slår till lite lätt och man känner sig så härligt skön.
Inte ett probs så långt ögat eller sinnet kan nå,
allt är bara fullkomligt great.
Men sen efter en stund,
man känner hur effekten dalar ut lite smått,
ångesten och alla negativa känslor kryper långsamt tillbaks igen.
Bara att ta ett till, och känslan är där, åter igen.
Livet är på topp, det bara spinner på, likt en karusell på ett nöjesfält.
Och en känsla utav nå som man tror är lycka framträder lite smått,
man orkar till och med dra lite på smajlet.

Dagarna går, piller efter piller bara åker ner.
Man tror att man är botad,
att man aldrig mera skall behöva känna ångest eller rädsla.
Man går till läkaren, berättar hur bra allting känns.
Att man äntligen har hittat nå som hjälper,
nå som gör underverk.
Läkaren är nöjd,
man får ännu mera medicin utskrivet.

Veckorna går, man poppar ett pix eller fem, per dag.
Längtan efter känslan och ruset är stor,
men när man sväljer ned dom,
absolut ingenting händer.
Man börjar svettas,
en svag känsla utav desperation väller över en.
Ångesten stiger.
Man fattar ett beslut,
man poppar flera.
Ruset framträder,
men det är ändå inte alls som förut.
Ångesten finns ändå där,
lite svagt med i bakgrunden.
Man har blivit vanebildad,
det krävs fler och fler, för varje dag.

Nu är man fast, fast i ett beroende.
Ett beroende som man inte kan ta sig ur,
inte på långa vägar.
När abstinensen slår till,
så tappar man all kontroll fullständigt.
Ingenting betyder någonting,
allting man gör, allting kretsar kring ett litet piller.
Pillret har större makt än någonting annat,
det må vara litet, men ack så förbannat kraftfullt.

Vart jag mig än i världen vänder,
så står mitt öde i farmaceutens händer!