Sitter och tänker lite på bror, hans favoritlåt dök upp i stereon för en stund sen,
och då satte tanke-verksamheten igång.
Saknar honom verkligen så himla mycket, allt är bara så tomt, konstigt och märkligt sedan han försvann. Hade han funnits kvar här, på jorden där han hör hemma så hade allting sett bra mycket ljusare ut, han lös alltid upp mörkret, med sina konstiga skämt, med sitt glada skratt.
Allt vart verkligen tusen ggr enklare när han fanns, nog för man hade det jobbigt ändå, men han såg alltid till att man mådde bättre.
Finns så många underbart glada minnen att tänka på, men varje gång man börjar tänka på nå kul vi har hittat på så ebbar det alltid ut i samma tanke; att han inte längre finns kvar här.
Sorgligt, har inte än idag förstått riktigt att han är borta. Vill inte förstå, vill inte inse.
Han vart en utav få människor som fullt ut förstod sig på mig, som inte hade massa åsikter och probs med allt man gör och inte gör.
Har fortfarande svårt att känna glädje, riktigt svårt. Känns som om sorgen dämpar alla andra känslor, ändå så har det snart gått ett år sedan han dog.
Den morgonen han dog, så dog även en bit utav mig.
Kommer alltid att sakna och längta efter honom, världens bästa storebror.
Skulle jag få en enda önskan, så vore det att han kom tillbaks igen.
För där Daniel är finns det ingen rädsla, inget hat.
Han spridde glädje omkring sig, det vart precis sån han var, en glad och snäll männniska.
Du lever för evigt vidare i mitt hjärta älskade bror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar