Eriksson goes big-city.

Blev en tripp till stan idag,
skulle köpa mig ett spel,
men det blev lite annat också.
Spelet vart as-najs, inte jättedyrt,
bara 399:-

Apkallt ute, höll på att frysa häcken av mig.
Mitt när jag vart på g åt busshållplatsen så började hjärtat att krabba.
Bara att peta i sig två beta-blockerare,
och försöka hitta nåstans att sätta sig.
Väl framme vid busshållplatsen,
så ser det inte ut att gå nå,
så jag tänkte gå ner till resecentrum,
mitt när jag gått ungefär 700 meter,
så kommer min buss.
Snacka surt,
arg, och tjurig så stampade jag mot resecentrum för
att kunna komma in i värmen nåstans
och sätta mig och vila,
innan hjärtat började strula ännu mera.
Tror ni inte att jag har en sån tur så det är trafikstockning
så bussen står mitt i vägen och försöker köra ut på stora vägen,
så jag sprang fram och bankade på dörren,
och chauffören vart schysst och släppte in mig,
"Vart blek och konstig du ser ut, är du sjuk lilla vän,
ta och sätt dig, vi kommer inte nåstans just för tillfället" sa han,
jävla schysst gubbe må jag säga.
Ibland så finns det faktiskt trevligt folk,
dom är bara inte speciellt många.

Nu så är jag hemma igen,
och hjärtverksamheten börjar dämpa sig, skönt.
Asjobbigt när det börjar gå utav fan,
pulsen låg på 130 i snitt.
Blää för att ha trubbel med hjärtat,
önskar att jag vore helt frisk istället.
Fan så najs det vore,
men men, bara att flina och stå ut.


Snart bär det av ner åt hemköp,
måste köpa ströbröd,
för imörra kommer E,
och då ska vi laga köttbullar.
Ska bli intressant att se hur det går,
tur att hon är med och hjälper mig.
Är ju tyvärr inte nå stjärnkock precis,
snarare tvärsom.

Tänker på dig, hela tiden.
Livet är orättvist,
alla bra försvinner först,
det är la därför jag fortfarande är kvar.
Du finns i hjärtat & tankarna gumman,
allways and for-ever kompis, det vet du.